Ekolsunds station

Vid 1871 års förnyade utredning fick projektören majoren Adelsköld i uppdrag att planera en järnväg som gick norr om Mälaren och då liksom vid tidigare utredning gick det många "turer" innan man bestämde sig för järnvägsbyggets sträckning. Till exempel var sträckningen Bålsta - Litslena - Härkeberga - Västerås på förslag. Brukspatronen Hugo Tamm på Fånö gods hade ett annat förslag om en sträckning Krägga - Ekolsundsviken - Fånö men där visade det sig att sjön var för bred och djup (18-27 m) varför man till slut enades om den sträckning som blev kvar fram till 1995, där Ekolsundsviken var som smalast och djupet bara var omkring 12 m.

Järnvägsbanken fylldes ut, en öppningsbar bro byggdes, berget bakom Trångbrygga och ca 150 m längre fram mot Hammarsgård sprängdes ur och järnvägen anlades och invigdes den 12 december 1876 av Konung Oscar II, då det första ångloket tuffade fram genom byn för att stanna vid stationen. I Enköpings tidning kunde man läsa: "Vid ankomsten till den flaggprydda banken öfver Ekolsund gafs salut och en äroport var där rest".

Den 15 dec. 1876 öppnades linjen Stockholm - Tillberga- Engelsberg för allmän trafik. Sträckning kallades SWB som står för Stockholm-Westerås- Bergslagen.

Det första stationshuset i Ekolsund uppfördes 1878 och samtidigt anlades ett stickspår. Vattenpumpen som användes för att ”tanka” ångloken med sjövatten och som kom att kallas "vattenhästen" byggdes 1881 i anslutning till järnvägsbron. Målning in- och utvändigt av stationshuset och därtill hörande "afträdeshus" genomfördes 1885. Plattformar med gråstenskant tillkom 1891 och 1895 anbringades nya dykdalbers och ledare vid Ekolsundsbron. Dessa togs bort 1989.

År 1902 byggdes ett nytt stationshus av trä, det nuvarande. Det gamla stationshuset flyttades då till Lillån i Västerås för att där fungera som grindvaktstuga. I Enköpings-Posten den 29 augusti 1902 kunde följande läsas

"Nytt, prydligt stationshus har under sommaren uppförts i Ekolsund. Huset, som byggdes av byggmästaren Zetterström i Enköping, torde inom mindre än en månad vara fullt färdigt. Det innehåller en stor och präktig källarvåning af sten, en expeditionslokal och bostad för stationsmästaren samt en vacker bostadslägenhet i vindsvåningen. Det gamla stationshuset vid Ekolsund lärer komma att flyttas till Vesterås för att användas till Vaktstuga."

Stationshuset är ett förnämligt exempel på den s.k. jugendstilens arkitektur och är ritat av den kände professorn och arkitekten Erik Lallerstedt. Byggnaden har upptagits i Riksantikvarieämbetets inventering av stationshus som ett av landets intressantaste och man ämnade föreslå den som byggnadsminne.

Järnvägsbolaget byggde flera hus vid Ekolsunds station, t ex "brovaktstugan" eller det hus som vi i dag känner igen som f.d. telefonväxeln. 1908 byggdes även en betjäningsstuga "banvaktarhuset". Det byggdes också ett hus, personalbostad, i slänten vid nuvarande vändplan. Ett magasin fanns på vändplanen mitt emot stationen där man förvarade ankommande och avgående gods.

Ekolsund blev ett livligt och blomstrande samhälle efter järnvägens tillkomst. Poststationen flyttade till stationssamhället och en affär öppnades. Posten var förlagd till järnvägsstationen från 6 okt. 1879 till 1 apr. 1916 då den flyttade ut till posthuset alldeles i närheten och där posten fanns kvar till aug. 1971, då posten lades ned i Ekolsund. Det fanns skolor, telefonväxel och ett sommarstugeområde växte fram. Det fanns människor som bodde och verkade i byn. Stationen fungerade som ett nav med frekvent rörelse av folk och gods. Många reste till och från arbeten i Stockholm och Enköping. Ungdomar åkte till skolan mestadels till Enköping och folk reste fram och åter till sina sommarstugor, som började uppföras på 1950-1960 talet vid Hammarsudd.

Rykten om nedläggning av en del småstationer utefter SWB-linjen florerade, inte bara rykten visade det sig, utan 1963 kom de första signalerna om indragningar av tågtrafiken och samma år slutade tågen att stanna i Ekolsund. Stationsinspektören sades upp och ersattes med platsvakter som fanns kvar till 1965.  Den första platsvakten efter att "stinsen" slutat var banvakten Knut Johanssons hustru Astrid som skötte ruljansen ensam fram till 1964 då tjänsten delades med Karin Andersson. Karin kom senare att dela tjänsten med banvaktarhustrun Asta Norling fram till slutet 1965.    

Tågen ersattes av rälsbussar ca 2 ggr/dag i vardera riktningen från 1965 till början av 1970-talet, därefter gick det icke att resa till/från Ekolsund station med spårbunden trafik. Detta påverkade naturligtvis de boende och särskilt de som pendlade till Stockholm och Enköping. Trots flitig brevväxling mellan Ulla Cassel på Sjöhaga och SJ, gick inget att göra, SJ svarade att man tyvärr inte kunde ta hänsyn till enskilda resenärer. De drabbade fick skaffa egen bil, samåka med någon annan eller flytta från Ekolsund. Man undersökte även möjligheterna att få en buss att gå mellan stationen och E18 men vägförhållandena påstods vara för dåliga. Så såg det bittra slutet ut, det som tidigare varit livsnerven i byn försvann i och med nedläggningen av Ekolsunds järnvägsstation.

Stationens vidare öden

1973 inkom till byggnadsnämnden i Enköping en anmälan från SJ att de hade för avsikt att riva stationshuset i Ekolsund med tillhörande uthus. Föreningen Ekolsunds byalag, som då bildades bl.a. för att bevara huset, skickade ärendet vidare till Riksantikvarieämbetet som svarade att det ur kulturhistorisk synpunkt var angeläget att bevara några av de stationshus som ritats av arkitekten och professorn Erik Lallerstedt för framtiden och att just Ekolsunds järnvägsstation borde vara ett sådant skyddsobjekt. Erik Lallerstedt har ritat flera stationshus efter SWB-banan och tre till av dessa (Björbo, Nås och Dala Järna) har samma ytterbeklädnad, utförandedetaljer och utsmyckningar (ex. blåklockorna) som Ekolsunds station men är i övrigt olika till formen. Erik Lallerstedt fick en son Lars-Erik som också blev arkitekt och som i sin tur fick en son Erik som blev känd krögare.

Trots Riksantikvarieämbetets yttrande meddelar SJ att rivningsbeslut kvarstår men att även förslag finns att flytta byggnaden till annan plats, Järnvägsmuseet i Gävle. I november 1973 fick byggnadsnämnden i Enköping en skrivelse från SJ att: "Ekolsunds stationshus anses vara starkt beroende av det vackra läget intill Mälaren och att värdet av byggnaden skulle minska påtagligt vid flyttning till annan plats". Efter ingående prövning beslutade byggnadsnämnden att stationshuset skulle rivas! Ett beslut som aldrig genomfördes.

I detta sammanhang skall Byalaget i Ekolsund framhållas för sina stora insatser för att bevara stationen. Byalaget kämpade i flera år i första hand mot SJ men även mot kommunen som visade mycket ljumt intresse för stationen. Man drev dock sin sak med stöd från Riksantikvarieämbetet och Upplandsmuseet. Genom sina förslag till nyttjande av stationen, protestskrivelser och överklaganden av rivningsbeslut lyckades byalaget fördröja rivningsplanerna så länge att dessa hann omprövas åter igen, vilket efter ytterligare en tid ledde fram till ett nytt försäljningsförsök.

Stationshuset kom att nyttjas av Ekolsunds byalag tillsammans med SJ:s musikkår i några år från mitten av 1974. I februari 1979 stod att läsa i UNT att en försäljning var aktuell, men någon köpare infann sig ej. Under ett 20-tal år fram till 2002 disponerade medlemmar i JHF (järnvägsmännens helnykterhetsförbund) stationen.

I maj 2002 lades stationen ut för försäljning igen genom Jernhusen, SJ.s fastighetsbolag. I oktober blev försäljningen klar och köpare blev Tina och Kenth Öjdahl som sedan flyttade dit i februari 2003. En behövlig renovering kunde därmed påbörjas.

Nästan 120 år efter att järnvägen förbi Ekolsund invigdes, på påskaftonen 15 april 1995 kl. 11.20,  passerade det första tåget på den nya järnvägsbron över Ekolsundsviken, bron som sträcker sig från Kräggabergen, förbi Myrholmen och över till Hammarsudd. Därefter passerar ej några tåg förbi vår fina stationsbyggnad och spåren och elledningarna har tagits bort.

Stationsföreståndare

Tidtabell ur TÅGTIDTABELLEN sommaren 1912

tillbaka